Det var inte direkt så att något hände. Snarare så att jag insåg att hela situationen var så otroligt felaktig.

I ett förhållande måste man kunna prata med varandra, en god kommunikation är A och O. Amir ville aldrig prata om saker och ting. Faktum är att vi inte pratade om mycket överhuvudtaget. Man ska också respektera den andra för personen som den är. Han bara skrattade och fnös åt allt jag sa att jag tycker är bra. Allt han tycker om däremot va ju bara sååå coolt och det va filmer som hade fått åtta Oscar hit och musik från 2009 dit. Bara för att något är det allra senaste eller har fått en massa utmärkelser behöver det inte betyda att man måste tycka om det. Men det skulle jämt vara det som han gillar.

Vidare så kan det ju vara trevligt att slippa vara en hemlighet. Vi var tillsammans i över 13 månader. Alla mina vänner och hela min släkt visste om det, men hur va det på hans sida? Hans bästa kompis var den enda som visste om att jag fanns. Det här resulterade ju självklart i att om telefonen ringde var jag tvungen att sitta knäpptyst och vi kunde inte gå ut och hitta på något. Från början sa han att han skulle ha berättat om oss i somras, det hände ju inte. Och varje gång jag frågade om när han skulle berätta så sa han bara att han inte visste.

Tyvärr tog det mig väldigt lång tid att inse att vårat förhållande aldrig skulle komma att fungera. Men tack vare lantluft och diskussioner med de som älskar mig för den jag är, så kom jag äntligen till insikt och gjorde slag i saken.

Historien om Johan tar vi senare.